Verser
Verser
Här kan du hitta förslag på minnesverser till dödsannonsen, kondoleanskort, buketter och tackannonsen.
KONDOLEANSER
1. Till minnet av………….
2. En sista hälsning till ……………………..,
3. Ett tack till…………………,
4. Ett ömt farväl till……………..,
5. Farväl
6. I minnet skall du alltid finnas.
7. I kärt minne bevarad.
8. Med vördnad och tacksamhet.
9. Med hopp om återseende.
10. Tack och farväl
11. Tack för allt.
12. Tack för trogen vänskap.
13. Till min älskade Maka/Make ett Tack och farväl.
14. Till ………………., en hälsning.
15. …………………..minne hedras.
16. Vi hedrar minnet av…………………
ALLMÄNNA VERSER
1.
Du hann ej säga oss farväl, ty döden kom så fort.
Men låt oss säga dig vårt tack, vid evighetens port.
2.
Frid över ditt stoft, sol över ditt minne.
3.
Tack för all den glädje Du mig/oss skänkt.
All din värme, alla goda tankar som Du tänkt,
alla vackra minnen jag/vi har kvar.
Tack för den Du var.
4.
Din kind ej mer vi smeka kan
ej trycka dina händer
Du kommit till ett annat land
där intet ont dig händer.
5.
Ett strävsamt liv har slocknat ut,
en flitig hand har domnat.
Din långa arbetsdag är slut,
ditt trötta huvud somnat.
6.
Du varmt och enkelt såg på tingen,
Du god och redbar var som ingen.
Du varit nöjd med livet.
I frid Du levat – till vila gått.
7.
Tyst och stilla har Du levat,
tyst och stilla gick Du bort.
8.
Så stilla, så stilla Du somnat.
Så tåligt din smärta Du bar.
Flitiga händer har domnat,
blott minnet det ljusa står kvar.
9.
Klockorna ringa så sakta till ro,
nu har Du funnit ett lugnare bo.
10
Du gick så hastigt bort när våren grydde,
Du gick till ro och dina plågor flydde.
11.
Händer knäppta, ögon slutna,
livets sista krafter brutna.
Du var trött, behövde ro,
nu Du funnit vilans bo.
12.
Aftonklockan börjat klämta,
kvällens skymning faller på.
Livets låga slutat flämta,
nu till vila Du fått gå.
13.
Skönt är att vila när krafterna domna,
trött efter årens möda och slit.
Skönt i den eviga vilan få somna,
vi önskar dig, vila i frid.
14.
Nu hjärtats frid ej störes, av världens oro mer.
Ty Du har funnit landet där solen ej går ner.
15.
Vila i frid, ty dagen är slut.
Det redbara hjärtat har somnat.
16.
Det hav som Du älskat, där vågorna svallat.
Det lämnar Du nu för en lugnare, skönare hamn.
17.
Glad och god Du var till sinne,
lämnat oss så kärt ett minne.
Allas hjärtan helt Du vann,
ty din godhet den var sann.
18.
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag,
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag,
men ibland blir den aldrig densamma mer.
19.
Vi tror att en ljusets ängel varsamt ditt öga slöt.
Och fast vi ej längre har dig på jorden bland oss
kvar, det vackraste, ljusaste minne vi alla utav dig har.
20.
Tack för vad Du gjort och vad Du givit.
Hjälpande handen ej sträckes mer,
men minnet det ljusa förbliver.
21.
Så många blev åren Du vandrade här,
så trogen och verksam i tiden.
Nu mättad av ålder förunnat dig är
att njuta den eviga friden.
22.
Ditt minne lever det kan ej jordas.
Det kan ej gömmas bland stoft och grus.
Nej, det skall leva i fågelsången,
i blommors doft och i vindens sus.
23.
Frid susar träden kring hemmet Du älskat.
Farväl bugar blommorna Du vårdat så ömt.
Tyst sjunger vinden farväl.
24.
Det är något bortom bergen,
bortom blommorna och sången.
25.
Tårar falla, ödmjukt stilla,
i de spår Du lämnat kvar.
26.
Sov stilla, sov tryggt i hembygdens jord.
Då klockorna ringa till vila.
27.
Det susar så sakta i vinden en sång,
om tider som flytt och varit.
På stigar Du vandrat och ängen du plöjt,
de vittna om tider som farit.
28.
Vi binder en krans av minnen,
de vackraste och finaste vi har.
Vi vet att den aldrig skall vissna,
hos oss är Du alltid kvar.
29.
Genom saknadens tårar,
lyser ett skimmer från lyckliga tider,
sov i ro.
30.
Minnet tar Du ej i graven,
ljust bland oss det lever kvar.
31.
Låt oss minnas de soliga dagar,
då sorg och smärta oss fjärran var.
Låt oss minnas de glädjedagar,
då vi alla tillsammans var.
32.
Livets slut kan ingen hindra
men vackra minnen kan sorgen lindra.
33.
Tack för vad Du givit,
tack för vad Du var.
Tack för ljusa minnen,
som Du lämnat kvar.
34.
Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm.
En droppe som faller, i tidernas ström.
Den skimrar i regnbågens färg en minut,
brister och faller och drömmen är slut.
35.
Hur skönt att i ålderns och levnadens höst
få lägga sitt huvud till vila.
Och sova den sömn som ger ro och tröst,
där kära förut gått till vila.
36.
Hur gränslöst litet veta vi, när ödets timme slår,
och lika litet ana vi, vem kallelsen då får.
37.
Ett hjärta av godhet har slutat att slå,
den eviga vilan har kommit.
Oändlig är saknaden, sorgen så stor.
Dock finns en tröst Du sover i ro.
38.
När dina steg har tystnat finns ändå ekot kvar,
när dina ögon slocknat vi alla minnen har.
Vi spar dem i vårt hjärta, tar fram dem då och då.
Så kommer Du för alltid att vara här ändå.
39.
Nu finns Du hos oss i fågelsången, i stjärnenatten och soluppgången.
I blommors doft, i vindens sus, i vågens glitter, i havets brus.
40.
Nu slut är smärtan.
Du funnit frid
men lämnat hjärtan
som saknar dig.
41.
Solen har dalat, dagen är slut.
Stilla är klappande hjärtat.
Skönt är att vila från lidandet ut.
Somna från allt som har smärtat.
42.
Allt vad Du lidit vi nog ej förstått.
Vi stod vid din sida så hjälplösa blott.
Vi ville så gärna behålla dig kvar.
Men din tid på jorden nu fullbordad var.
43.
Du bäddas i hembygdens soliga famn.
Där inga bekymmer skall trycka.
Vid barndomens kyrka du hunnit i hamn.
Där dina kära din kulle skall smycka.
44.
Ditt hjärta som klappat så varmt för de dina.
Ögon som vakat och strålat så ömt,
har stannat och slocknat till sorg för oss alla.
Men vad Du oss gjort skall aldrig bli glömt.
45.
När dagarnas tal är fyllda,
skärs väven från bommen ner,
och livets skiftande öden,
kan aldrig ändras mer.
46.
Vi alla som känt dig och vet hur Du var,
önskar så att Du bland oss fanns kvar.
Men nu när Du gått dit vi alla ska gå,
med glädje vi minns allt det fina ändå.
47.
Nyss Du sågs bland vänner kära
levnadsglad och fridfull stå,
och att döden var så nära
kunde ingen ana då.
48.
Tack för allt Du oss har skänkt.
För oss Du strävat, på oss Du tänkt.
Ditt goda hjärta, ditt ljusa sinne.
Hos oss skall leva i tacksamt minne.
49.
När vi Dig tackar räcker ej ord
Du var den godaste på vår jord
Du ville oss alltid så innerligt väl
Intet orätt fanns i din själ
Blott ljusa minnen i hjärtat vi bär
Av Dig som var och förblir oss så kär.
50.
Din kind ej mer vi smeka kan
ej trycka dina händer
Du kommit till ett annat land
där intet ont dig händer.
51.
Vackra minnen är de starkaste trådarna i livets väv.
52.
Inte en dag utan längtan
Inte en tanke utan saknad
Vi minns den dagen som i går
Den dagen vi aldrig förstår.
53.
I hjärtat finns ett rum som bara är för Dig
Och var jag än tar plats
Så finns Du här hos mig.
54.
Du är för alltid en del utav mig
så fjärran men ändå så nära
En Ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig.
55.
Svårt att se i unga dar
friska blommor falla,
tungt att mista Du som var
glädjen för oss alla.
56.
Det ligger en båt och väntar
på mig vid en strand.
En gång skall den föra mig bort
till ett okänt land.
Bortom dess gräns jag anar en hemlighet,
en värld av lycka som ingen vet.
57.
Det sägs att döden är en duva,
som vårdar om vår själ.
Ett milt och evigt väsen som bara vill oss väl.
Som lyfter oss mot ljuset när dagen går mot slut
och lägger oss bland rosor där vi får sova ut.
58.
Vi minns Dig som Du var en gång
Då allting sjöng en livets sång
Vi minns de tankar Du då tänkte
Vi minns den kärlek Du oss skänkte.
59.
Jag saknar Dig i kvällens tysta ensamhet
En hand i min, en vän att hålla av.
Jag saknar Dig när sol och vind bär bud om vår
och Du ej längre vid min sida står.
60.
Till Din sista stund fick jag hålla Din hand,
som Du räckt mig i kärlek en gång.
Tills vi mötas igen i ett skönare land,
skall jag leva med minnenas sång.
61.
Sov till vindarnas smekande sång
Sov under grönskans mjuka fång
Sov ifrån sorger oro och strid
Sov i underbar frid.
62.
Det stannar något kvar när allt förgått.
En blick som lyser varm och djup och mild.
Ett tonfall, en förnimmelse, en bild.
63.
Så liten plats en människa tar på jorden,
mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.
64.
Det tar tid för tårar att torka,
det vet vi ju var och en.
Man måste gå igenom vinter,
om man vill se sommar igen.
65.
Dagen har slocknat i natten.
Domnad är din flitiga hand.
Men över vida vatten,
lysa dig stjärnorna vägen
till morgonrodnadens land.
66.
Sov i ro där björkar susa.
Sov i ro där tallar stå.
Sov i ro där sol så fager,
blickar ner från himmel blå.
67.
Av ädlaste rosor och liljor
vi ville dig binda en krans
som aldrig sin doft skulle mista
och aldrig sin friskhet och glans.
68.
Människan är liten på jorden,
man vill trösta men saknar orden…
69.
Det finns ingen sten så tung som sorgen vi känner.
Det finns ingen ros så vacker som minnena av dig.
70.
Av litet gav Du mycket
Av glädje gav Du mer
Av kärlek gav Du allt.
VERSER TILL MOR / FAR
71.
På andra sidan stranden
vid fridens ljusa hamn
står Mor och väntar stilla
att Far få ta i famn
Tyst likt dagg som falla
Ni sakta börjar gå
Nu är ni åter två.
72.
Så länge har Far
stått och väntat på stranden,
ögonen lyser, när Mor han får se
Så stilla och varsamt han räcker ut handen
Nu vandra de samman, vi ser dem ej mer.
73.
Älskade rara lilla mor,
kärast av alla i världen
din kärlek, omsorg och godhet stor
skall lysa som stjärnor på färden.
Vi bäddar för dig en sista gång
och knäpper till tack våra händer
Nu får du lyssna till änglarnas sång
vid himmelens ljusa stränder.
74.
Att finna varandra när livet är ungt
Att följas till ålderdoms dagar
När livet är lätt när livet är tungt
Tillsammans med fröjd detta draga
Var finns väl i livet för tvenne
En lott som kan liknas vid denne.
75.
Hand i hand genom livet vi vandrat
Sida vid sida alltid ha stått
I med och motgång vi styrkte varandra
Vår kärlek från ungdomens år har bestått
Nu Din varma hand jag aldrig får trycka
Vår kärlek våra barn det var vår lycka.
76.
Som doften av rosor en sommardag
Det står lilla Mor kring ditt minne
Och bilden av dig är en stjärna så klar
Som tändes och ler i vårt sinne
Du lämnade livet i, vi stannade kvar
Men djupt i vårt hjärta Du bor.
77.
Du möter oss ej mer som förr
Välkomnande därhemma
Vid hemmets kära dörr
Där hörs ej mer din stämma
Din plats är tom vid fönstrets karm
Där Du oss väntat ofta
Kring din gestalt, din blick så varm
Blott minnets rosor dofta.
78.
Stor var din kärlek
God var din själ
Käraste Mamma/Pappa
Tack och farväl.
79.
Du ledde oss varsamt i barndomens år
Du gav oss den kärlek en Mor blott förmår
Du lärde oss se, på vår framtid med tro
Att lyckliga dagar en gång skulle gro
Vi tacka dig Mor, för den kraft Du oss gav
Du var, lilla Mor, vad mest vi höll av.
80.
Nu rösten har tystnat och handen
som smekt har fallit så stilla ner.
Och kärlekens glimt, som i ögat lekt,
har slocknat och tänds aldrig mer.
81.
Tom blir platsen i hemmets vrå.
Tung blir vägen att ensam gå.
Tack käre make/maka för de år som gått.
Tack käre far/mor för allt vi fått.
82.
Nu, käre Far/Mor, Du från oss farit,
upp till en annan bättre värld.
Vi tackar dig för vad du varit,
vid hemmets lugna varma härd.
De vackra minnena av dig
skall ständigt lysa på vår stig.
83.
Mor/Far har räckt dig handen,
Du har fattat den.
På den andra stranden,
har ni mötts igen.
84.
Så har vi vandrat Du och jag,
i kärlek, hand i hand.
Så har vi delat varje dag
i våra drömmars land.
Vår lycka var vår rikedom,
nu har Du gått, min hand är tom.
Sov i ro.
85.
Hand i hand från ungdomsåren,
vi troget vandrat med varann.
Vi delat kärlek, hopp och frid.
Vi delat sjukdom, sorg och strid.
86.
Du styrde, Du ställde,
Du ville oss väl.
Du älskat oss alla
av hela din själ.
87.
Tack kära Mor/Far för åren som gått
Tack för all kärlek och omsorg vi fått.
88.
När Far gick bort, så ensam blev din tid.
Nu kära Mor, har även Du fått frid.
Sov, kära två, som delat livets öden
i gravens ro förenade i döden.
89.
Din plats är tom vid fönstrets karm,
där Du oss väntat ofta.
Kring din gestalt, din blick så varm, blott minnets rosor dofta.
90.
Svårt att fatta, vår saknad är stor,
vi har inte längre i livet vår Mor/Far.
Fast länge vi anat, vi dig skulle mista,
det smärtar så svårt, när hjärtan de brista.
Din kärlek och godhet, till oss var så stor,
vi önskar dig vila i frid, kära Mor/Far.
91.
Det fanns för alla ett rum i ditt hjärta,
för var och en av oss Du gjorde ditt allt.
Du deltog med oss i glädje och smärta,
tack kära Mamma/Pappa, vi tackar för allt.
92.
Kring din bår står barnaringen,
som ditt hjärta inneslöt.
Vi känner hur smärtsam dyrbar,
länken var som döden bröt.
93.
Minnet tar Du ej i graven,
ljust bland oss det lever kvar.
Mor/Far hav tack för allt du gav oss,
under arbetsfyllda dar.
94.
Tack kära Mamma/Pappa för allt Du gjort.
Du plikttroget levat – ditt tomrum är stort.
Vi saknar dig gränslöst och alltid skall minnas,
att någon som Du kommer aldrig att finnas.
95.
Tack för din strävsamma arbetshand,
så snar till att hjälpa så ofta den hann.
Tack för de tjänande stegen Du gick,
tack för all ömhet vi såg i din blick.
Du hade ett hjärta så innerligt gott,
vi tacka dig vill för allt vad vi fått.
Tack och farväl från oss dina kära,
vi vet att vi stod ditt hjärta nära.
96.
Du hann ej säga oss farväl, ty döden kom så fort
Men låt oss säga dig vårt tack, vid evighetens port.
97.
Må i Guds frid Du vila, högt ovan jordelivets brus.
Minnet Du lämnat skall stråla, älskat, välsignat och ljust.
98.
I Kristus det hopp är oss givet,
att döden är porten till livet.
99.
Ingen kan på jorden svara, varför vissa saker sker.
Endast Gud kan allt förklara, han oss en gång svaret ger.
100.
Sabbatsmorgon stilla, gryr i Herrens frid.
101.
Stilla kom afton och vila Du fick,
förgånget är smärtan och tårar.
Mästaren bjöd och med honom Du gick,
till landet där intet mer sårar.
102.
Vårt hem är bortom graven, i ljusets sköna värld.
Och livet här på jorden är blott en vandringsfärd.
103.
Nu dagen är slutad, den kommer ej mer.
I hemmet det kära vi aldrig dig ser.
Nu sorgen oss smärtar, vår saknad är stor.
Men hoppet vi äger, i himlen Du bor.
104.
Han bar dig hem, när höstens vindar susa,
när bladen fälls och ängen skövlad står.
Att vila ut i himlens nejder ljusa,
dit höstens frost och vinterns natt ej når.
105.
Vi tror att en ljusets ängel
varsamt ditt öga slöt.
Och fast vi ej längre har dig
på jorden bland oss kvar,
det vackraste ljusaste minne
vi alla utav dig har.
106.
”Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet.
Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör.”
Joh.ev. 11:25
107.
Det finns ej natt, som ej morgon når.
Det finns ej död, som ej till liv uppstår.
108.
Det fanns dagar som vindens fläkt,
starka, varma, sol ljusa dagar.
Och det fanns andra i smärta skrivna,
av sorg och lidande sönderrivna.
Men alla, alla av Herren givna.
109.
Han leder över hav och land
en flyttfågel från fjärran strand,
till rätta hemmet åter.
110.
Sakta steg han fram till bädden,
löste stilla själens band.
Bar den med sig upp mot ljuset,
till den stora fridens land.
111.
Nu är syskonringen bruten,
i himlen blir den åter knuten.
112.
När åldern kommer och krafterna mattas,
tungt är att vandra på livets stig.
Det ser den högste och handen fattar
och tar den trötte hem till sig.
113.
När aftonstjärnans strimma bleknat
och vinternattens kalla vind tar vid,
ett änglabud från evighetens källa
dig kallat hem till ljus och frid.
